[ pressmottagande ] --- [ intervju från tidningen SA ]
pressrelease inför Ulf Sturesons debut skiva "I overkligheten" 1996

"Ett vägskäl mellan sjö och berg/ och varje varm augustikväll/
med gröna knän och cyklar/ ville aldrig åka hem/ skulle alltid
finnas för varann/ och medan sommarkvällen brann/ så sa vi:
livet väntar/ och i morrn ses vi igen" (Sommarbarn)

Ulf Sturesons CD-debut, "I Overkligheten", tar sitt avstamp ur djupt personliga erfarenheter.
Någonting som Ulf länge visste, förr eller senare, måste ut i ljuset. Det blev nu, i mars 1996.
Med anledning av (bland annat) detta ställde vi 8 frågor till Ulf Stureson.

Du har sagt att plattan handlar om "några år". Vilka då?
- Jag förlorade en yngre bror och en yngre syster inom loppet av sex år. Det handlar mycket
om just dom åren. Om ovissheten, om sorg och smärta som är så ofattbar stor att man inte
riktigt kan släppa fram den, medan det pågår. När jag hösten 1994 satte mig i mormors hus i
Gästrikland för att skriva låtar insåg jag helt enkelt att jag inte längre kunde undvika de här
åren. Allt kom tillbaka på nytt - och jag lät det komma. Det fanns inget planerat, uttänkt eller
intellektualiserat. Jag hade inte ens några konkreta tankar på en platta. Det var bara någonting
som jag var tvungen att göra, tvungen att ta mig igenom. Jag stängde av hjärnan och lät texter
och musik komma på ungefär samma sätt som jag gjorde när jag skrev mina första låtar som
10-åring.


Vad hette din första låt?
- Jag minns två tidiga kanontitlar: "Tennisball rock" och "I met her on the party"...

Är det dessa år som är mitt "i overkligheten"?
- När något sådant oerhört klart, tydligt och definitivt händer, att man plötsligt står utan två av
sina unga syskon, ja då känns det paradoxalt nog fullständigt overkligt. Jag har väl
återupplevt de här åren, om än ganska så omstuvade. Jag tar mig fram och tillbaka i tiden,
mellan barndom, ungdom och vuxenvärld. Jag hoppas emellertid att man upplever sångerna
som ganska allmängiltiga; alla typer av sorger och förluster, känslan av att stå utanför och
titta på. Men hela plattan är inte genomsyrad av förtvivlan; någonstans vänder det igen. Sorg
är inget kroniskt tillstånd.

Det låter som en slags brytningspunkt...?
- Ett slags vägval är det definitivt. Och sådana brukar man ju hamna inför, förr eller senare.
Och ibland bestämmer man sig för att gå vidare. Det är detta jag har gjort. När det var som
bäst med Traste Lindéns Kvintett var det euforiskt, en närmast total lycka. Som sämst?
Ja, mil efter mil i bil efter bil - på taskiga, tomma hotellrum. Ändå ser jag enormt mycket fram
emot att få komma ut och spela igen...


Definiera plattan formmässigt?
- Sånger, melodier - enkelhet. Jag har alltid varit förtjust i text & musik, i samklang. Det låter
jävligt klyschigt när man verbaliserar det! Men jag är glad över att vi jobbat enligt principen
att hellre skala bort än lägga på.

Och musikaliskt?
- Den har sina rötter i 60- och 70-talsmusiken, den musik som jag lyssnade på allra först.
Billy Corgan i Smashing Pumpkins och Peter Perret i Only Ones är andra inspirationskällor,
liksom Morrisey och Lennon. Rent generellt är jag mest imponerad av artister som vågat gå
vidare, trots att det hade varit bekvämast att sitta kvar i lugn och ro i sitt musikaliska hörn.
Jag är skitless på sådant som inte berör och som inte har något att säga.

Det finns väl alltid en viss osäkerhet inför en debutplatta...?
- Jo, visst finns den alltid där, men just nu känns det bara skönt att den är klar och att de
som lyssnar verkar förstå vad den handlar om. När jag precis skrivit låtarna tvivlade jag däremot;
vem ville lyssna på detta, är detta verkligen intressant för någon annan, denna extrema form
av exorcism...? Jag hoppas det skall nå fram. Det är, under alla omständigheter, det
musikaliskt mest uppriktiga jag gjort hitills i mitt liv.

Välj en platta ur musikhistorien som du själv gärna hade gjort.
- John Lennons första soloplatta. Världens modigaste skiva.