För oss spelkamrater är det obegripligt och oacceptabelt att han inte finns längre - killen som alltid stod längst fram till vänster på scenen när vi räknade in första låten.
Under tusentals turnémil, under otaliga timmar i replokaler och inspelningsstudior, lärde vi känna en man som i många avseenden var stor. Håkan var lång och snygg, han hade ett stort och underbart garv, och han hade ett stort hjärta. Hans kamratskap kunde manifestera sig i generöst beröm - vilket är lätt att ge och ta - men också i ovanligt rakryggad kritik när han tyckte att någon av oss hade fel. Det är svårt - och stort.
Och ta hans civilkurage: vi minns den där kaotiska spelningen på Mosebacke, då det blev slagsmål framför scenen. Vi andra stod handfallna, medan Håkan hängde av sig gitarren, klev ner från scenen och körde ut busarna, handgripligen.
En livsnjutare var han. Men bakom alla upptåg fanns ett allvar och en moralisk resning som imponerade på oss. När det gick som bäst för Kvintetten var det Håkan som kampanjade ivrigast mot "popstjärnekulten". Om någon närmade sig honom med alltför devot blick var han blixtsnabb:
- Du måste fatta att det är en tillfällighet att det är jag som står på scenen och du som står och jublar i publiken. Det kunde lika gärna ha varit tvärtom!
Håkan var på sätt och vis en främmande fågel i vår orkester. När vi andra grottade ner oss i urmodig rotmusik, finsk tango och hemlig 70-talsrock var Håkan alltid nyfiken på det senaste. Ofta berättade han för oss om nya musiktrender, långt innan det stod om dem i tidningarna.
Fin låtskrivare var han också. Så här i efterhand kan vi tycka att vi borde ha släppt fram honom mer - han skrev ju ändå några av Kvintettens mest slitstarka sånger, som "Svenska flaggans dag" och "Lycklig man".
Med sorg i våra hjärtan konstaterar vi att Håkan Ahlströms allra vackraste låt - han själv - har tonat ut.

MAGNUS FAGERNÄS
MIKLOZ FLÄCKMAN
TRASTE LINDÉN
ULF STURESON
GEIR SUNDSTÖL
från Traste Lindéns Kvintett